Bokens bakgrund
Fotografen Thomas Wester utkom 2022 med en Gotlandsbaserad fotodokumentär i bokform, om brödraparet Sven o Gösta Sörman vid Skoga i Sundre socken. De var de sista småbönderna vid den gamla släktgården på Gotlands sydspets. Thomas Wester har följt deras liv under mer än trettio år, vilket tillsammans med Kerstin Jonmyrens texter ger en historisk tyngd åt skildringen. Bröderna är porträtterade av två förtrogna och ömsinta berättare som gör bild och text allt annat än ett ytligt flyktverk. Boken om Skoga andas samma närhet och äkthet som Thomas Westers tidigare böcker om bl.a. katter. I boken med just titeln ”Katter” har Doris Lessing skrivit förord, där hon lovprisar igenkännandets lycka genom bildernas skarpa uttryck. Boken Katter skildrar främst kattens fria natur, medan bilderna från gården Skoga skildrar den ömsesidiga tillgivenheten mellan människa och katten som husdjur.
Här återfinns nära skildringar av gårdens vardagar, tillsammans med korna under långa arbetsdagar höst, vinter, vår och sommar. Mockning, vallning, mjölkning, kalvning, och andra göromål förknippade med en mjölkbondes vardag. Här finns också stunderna i vilsamt kelande med någon av de många huskatterna. De båda bondsönernas personligheter fångas i vardagarnas olika sysslor. Många gånger var köket det enda rum som hölls varmt i huset under hård vinter, till ömsesidig lättnad för djur och människa. Stora slitna händers beröring av varm, len päls och kattens smeksamma spinnande till kaffepannans puttrande och pipans stilla puffande var dagens belöning och återhämtning efter vedermödor och slit. För det är främst det strävsamma livet med aldrig sinande arbete som de dokumentära bilderna berättar om.
Kerstin Jonmyren bokutdrag
Bröderna Sven och Gösta Sörman levde i det gamla jordbrukssamhällets värld, kanske man kan säga att de var några av de sista där. De levde och verkade i en gård i Sundre socken på Gotlands sydspets. Bostadshuset ligger högt uppe på en gammal strandvall, så utsikten över Östersjön från deras köksfönster var enastående. Från andra sidan av sitt boningshus hade de norrut en lika tilltalande utsikt ut över Sundredalen, där de flesta av socknens gårdar är belägna. På senare år talade bröderna uppskattande om sitt unika läge och insåg värdet av det. Det var i allra högsta grad en bygd med historia de levde i, något som de emellanåt ville poängtera. (sid 26)
En dag i mitten av 1970-talet möttes jag av Emmas ord:
- Se här vad jag har fått! Så gick hon fram till vattenkranen i köket och skruvade på den, och vatten rann ur kranen. Hon hade fått vatten indraget i köket! En fantastisk lättnad i arbetet, att slippa bära allt vatten in i huset, och all slask ut ur huset. En frysbox hade hon redan, även den en stor hjälp i hushållsarbetet. Samtidigt hade sönerna renoverat lagården, dragit in vatten där och installerat en liten varmvattenberedare för hygien i samband med mjölkhanteringen. De satte även in en tvättmaskin i mjölkrummet. Emma slapp nu tvätta för hand!
Mycket pengar gick säkert åt den gången, men det var allt. Någon centralvärme med vedpanna blev aldrig aktuell, ej heller vattentoalett eller badrum. Tiderna förändrades, folk fick större inkomster och kunde därmed få möjlighet att förbättra i sina hus, och ävenspendera pengar på utflykter eller resor. Något sådant blev aldrig aktuellt vid Skoga. Mot slutet av sitt liv sade Sven till mig att han ångrade det:
- Vi skulle ha gjort i ordning hemma - men nu är det för sent! (sid 46)
Beredskapstiden kom att innebära nya tider i trakten. Ransoneringar genomfördes. Svåra olyckor inträffade. Det gamla livet med sina nedärvda vanor och åsikter förändrades snabbt. Befolkningen kom i kontakt med människor från andra delar av landet med sina tankar och berättelser. Flyktingar som kom i oftast usla båtar över Östersjön från de baltiska staterna i slutet av kriget kunde räddas i land. För unga flickor fanns plötsligt många unga spännande män att välja på. Romanser inleddes och upphörde, barn föddes, somliga flickor flyttade med till annan ort, andra övergavs.
Så var det nöjeslivet. Danser på dansbanor eller andra öppna platser förekom mycket under kriget. Det räckte med att någon ung man i trakten kunde hantera ett dragspel så kunde ungdomar få träffas och dansa. I Burgsvik hade man elektricitet redan under krigstiden och där visade företagare film då och då i lite större lokaler. Filmrullarna sände de efter från Stockholm och de levererades med tåget. En stor förströelse inte minst för de inkallade soldaterna.
I de övriga socknarna på Storsudret kom den efterlängtade elektriciteten inte förrän 1951, men film kunde man ändå visa i Vamlingbo. Man kanske kan kalla dem ambulerande biografägare, de som kom med tältbioutrusning. De satte upp ett stort tält, hyrde ihop lite stolar och monterade upp en projektor med filmrullar. Den kördes med hjälp av stora batterier. Så var det bara att ta upp inträde och släppa in åskådarna. Filmen visades direkt på tältduken.
Folk har senare berättat att om det var en blåsig filmkväll framstod allt vad som hände i filmen som om den utspelade sig på ett fartyg under sjögång, men det antogs ofta tillhöra handlingen, så åskådarna brukade inte klaga. (sid 124)
Kontakt
Thomas Wester
se@westervind.se | Tel: 070-5212503
